[ssskaldeman]

Jag har en bekymmersfri inställning till tillskott. Man kan ta de tillskott man tror på, eller man kan sikta på att äta en allsidig animalisk mat.

Jag hade problem med benkramper i början och provade många tillskott. Nu talar jag om 2002. Näringsanalyserna visade att jag låg lågt på kalium, men rena kaliumtillskott gjorde ingen större nytta. Jag minns inte vad jag skrev i min bok, men i dagsläget skulle jag nog säga att det var B-Calm som var mest verkningsfullt. Jag vet inte om ni har B-Calm i Norge, men det är en kombination av kalcium, magnesium och kalium.

Numera tar jag inga tillskott i vardagslag. Jag äter allsidig, animalisk mat och litar på att den kosten ska ge mig samma hälsa som den gav inuiterna. Proverna som jag tar visar att så är fallet. Men observera att jag har en helt annan metabolism än en sockerätare och att vanliga referensvärden inte är tillämpbara. Jag tycks t ex inte behöva några C-vitaminer alls. Som jag äter borde jag faktiskt få skörbjugg! Antingen kan en fettätare metabolisera C-vitamin själv (Omöjligt, säger vetenskapen!) eller också är fettätarens behov så lågt att det räcker med sporadiska intag av inälvsmat.

När man vill förklara inuitkostens nyttoeffekter får man problem med vitamin C. Man har lagt ner stor möda på att spåra upp C-vitaminkällor och hittat dem i mössens matförråd, i renarnas maginnehåll, i adrenalinkörtlar och binjurar. Jag tror att lösningen är mycket enklare än så. En gedigen fettätare behöver inte lika mycket C-vitamin!

Jag är annars en stark anhängare av C-vitaminets nytta, i teorin, och jag tror mycket på Linus Pauling. Det var en klok man som levde som han lärde. Under en period åt jag också flera gram C-vitamin om dagen. Men faktum är att jag numera ligger långt under rekommenderat intag, och det fungerar faktiskt alldeles utmärkt. Jag blir aldrig sjuk, jag har ett extremlågt värde för oxidativ stress och jag är pigg som en 25-åring. Det började mest som ett experiment, men jag tänker fortsätta så här. När jag så småningom får skörbjugg ska jag rapportera det.

Benkramper, ja. När jag någon gång striktar till min kost extra mycket och går ner på nära noll karbohydrater om dagen så kan jag få vadkramper efter ett par dygn. Det händer inte alltid, men det kan hända. Kramperna är inte alls så besvärande som förr i tiden och problemen försvinner snabbt. Finns det B-Calm hemma tar jag det, finns det inte så ser jag tiden an. Jag låter kroppen rätta till elektrolytbalansen på egen hand.

Sten Sture